På senare år har konkreta initiativ tagits för att fördjupa samarbetet kring försvars- och säkerhetspolitik mellan de nordiska länderna. Detta har skett genom att kalla kriget tog slut och genom östblockets upplösning.
Stoltenbergrapporten från våren 2009, där 13 områden för ett fördjupat och utökat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete och bildandet av Nordic Defence Cooperation (Nordefco) hösten samma år utgör två av de viktigaste exemplen på ett förnyat intresse för nordiskt samarbete i försvars- och säkerhetsfrågor.
I denna bok analyseras och diskuteras de långsiktiga förutsättningarna för ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvars- och säkerhetspolitiken med utgångspunkt i exempel inriktade mot konkreta samarbetsprojekt som omfattat två eller flera av de nordiska länderna. De olika delstudierna sträcker sig över hela tidsperioden från Napoleonkrigens slut till 2000-talet. Detta 200-åriga perspektiv är motiverat av ambitionen att analysera hur samarbetet påverkats av olikartade internationella förhållanden i fråga om maktfördelningen mellan stormakterna samt närvaro och frånvaro av olika internationella samarbetsorganisationer.

Delstudierna syftar till att belysa två övergripande frågeställningar:
1. Den eventuella förekomsten av en nordisk säkerhetspolitisk modell, en grundläggande samsyn mellan de nordiska länderna i frågor om mål och metoder för internationellt säkerhetspolitiskt samarbete. Existensen av en sådan samsyn kan förmodas underlätta samarbetet mellan länderna också på lång sikt.
2. De internationella och nationella faktorer som verkat pådrivande respektive återhållande på det säkerhetspolitiska samarbetet. Rörande denna andra fråga anknyter de olika delstudierna till generella påverkansfaktorer för länders säkerhetspolitiska vägval som hämtats från forskning kring internationell politik.
Studierna omfattar de fyra stora nordiska länderna, Danmark, Finland, Norge och Sverige. Island har inte tagits med i undersökningen på grund av alltför stora skillnader i strategiskt läge och maktresurser jämfört med övriga nordiska länder. Även de baltiska länderna står utanför undersökningen eftersom dessa under större delen av 1800- och 1900-talet inte kunnat bedriva en egen utrikes- och säkerhetspolitik.