För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.

Men redan år 1921 beslöt den svenska riksdagen att ett rasbiologiskt institut skulle skapas - Europas första - till försvar för landets unika folkstam. Svenskarna var nämligen av ovanligt ren nordiskt-germansk rastyp, sades det.
Maja Hagermans nya bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.