Här. Ingen annanstans. Nu. Inte då. Inte sen.

Attraktionen och den eviga längtan, både bort och hem. I den egna Världen som vi inte möter någon annanstans finns hjärtslagen. De ängsliga och trasiga. De stora och pompösa. Fasaderna som tejpats dit eller etsats i betongen för att locka och skrämma. Det som aldrig ska glömmas, det som flyktigt syns i vimlet. Gatorna. Mötena. Samtalen, blickarna och andningen. Lockelsen och dragningskraften. Hur det byggts för framtidens berömmelse, hur det raserats i det förgångnas container. Den fantastiska staden. Dess Människor. Dess dagar. Gator som tycks glömda där tusen fötter vandrat. Dess myller av ensamhet, kärlek och adrenalin i en cocktail som aldrig smakar som du minns den. Vi stannar och omsluts av energi och misär, köplust och smutsiga kläder.

Kanske kan vi skrapa på ytan och se dess kärna glimma i ljuset, men under en livstid hinner vi aldrig dit in. På riktigt. Det lukar och doftar. Böj dig långsamt bakåt och låt sinnena svindla. Det kittlar och svider. Det hjälper inte. Hoppa på, hoppa av. Se döden och hatet. Det svarta, det glättiga. Lägg dig på rygg och låt den gröna lungan bli din. Det hjälper inte. Som en drog vill vi ha mer. Som en djup förälskelse hoppas vi på närhet. Men vi får aldrig ensamrätt, aldrig ren ärlighet. Istället en otrohet på gränsen till andnöd när människorna stjäl ditt sanna jag. Gång på gång.

Kulisser blir äkta i nattens neon. Inget stannar, inget tystnar och alla är hungriga. Men inte ens trötthetens gula taxibil kan få oss att vända hem. Larmet. Ändå finns sömnen i varje vrå, både den råa kemiska och den svalt läkande. Morgonens ensamhet i varje prång luktar urin och utsatthet likväl som kaffe och såpa. Och vi möter det hungrigt på väg. Vi tittar storögt på hur det pågår. Bakom gudinnor och trashankar, skyltfönster och graffitti. Livet. Här.

I kartans strukturerade rutnät där ingen kan gå vilse förlorar vi oss och blir en del av dess bakgrund. En fascination som går att ta på. Historien och nuet. I krälandet där sanningen är det vi gör den till kan vi alltid skratta högt, skrika tyst eller bara blunda. Och spara på ögonblick som ingen annan minns. När vi stannar. Och väntar. Fångandet. Samlandet. Staden som aldrig stänger, knappt gäspar och än mindre tar ledigt.

Det händer bara här. Nu. Inte då. Inte sen. In New York.