Musiken behöver sina spänningstillstånd, sina osäkerheter och olikheter, sin balangsgång mellan traditionsförankring och vilja till förnyelse. Men den behöver också språk och samtal, kommunikation med andra uttrycksformer, dialog med det samhälle som omger musikskapandet. Musiken behöver orden, de kritiska sidobelysningarna, de passionerade omformuleringarna.

En av utgångspunkterna för denna antologi om musiken som samtidsuttryck, är just frånvaron av sådana gränsöverskridande samtal. Varför tycks musiken så isolerad från en mer övergripande konst- och samhällsdiskussion? Visst är det märkligt med tanke på den centrala roll som musik spelar i många människors liv? Vad betyder exempelvis en så genomgripande händelse som tragedin på Utøya och de bombhärjade regeringskvarteren i Oslo för sättet att lyssna och förhålla sig till ljud? Ja, det finns en sådan text i denna bok, den norska sångerskan och författaren Jenny Hvals essä ?Sorgklangen?. Den berättar på ett konkret vis om konfrontationen med stadens och samhällets ljud, dagarna och veckorna efter terrorattentatet: ?Musik har blivit svårt. Det är inte längre möjligt att lyssna på den på samma sätt som förr, som om någon hade tryckt ned en distpedal över hela samhället som gör ljuden skarpa och främmande.?



Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt kallat ?Mot ett konstmusikens utvidgade fält?, bedrivet 2008?2012, med stöd av Vetenskapsrådet. De deltagande har varit tonsättarna Ole Lützow-Holm och Anders Hultqvist, baserade i Göteborg, tonsättaren Henrik Hellstenius med hemvist i Oslo, violinisten Anna Lindal från Stockholm, samt Magnus Haglund, med bas i Göteborg, som medverkat som en sorts nedtecknare med uppgift att dokumentera projektets olika faser, samt att skapa en antologi med texter kring projektets huvudfrågeställningar. [?]

När projektet hunnit ungefär halvvägs bjöds en spegelgrupp in, med uppgiften att lyssna till berättelserna om de enskilda arbetena och att komma med egna reflektioner (samt att vid projektets slut medverka i antologin med egna bidrag). Gruppen bestod av pianisten och tonsättaren Mats Persson, koreografen Anna Koch, författaren och översättaren Cecilia Hansson, bildkonstnären Lina Selander, samt författaren och dramaturgen Magnus Florin. Redan här alltså ett utvidgat fält, ett försök att få musiken att träda i dialog med parallella konstförståelser, alternativa synsätt, andra praktiker.