Rädslan lever i mig. Den växer och gror och sätter sina spår. Jag är rädd för ganska mycket, men min största rädsla är antagligen att glömma eller hur människor ser på mina handlingar. Jag är rädd att jag ska verka känslokall om jag inte reagerar när jag pratar om det eller om henne. Jag är rädd att folk ska tro att jag har gått vidare och börjat glömma. Jag försöker hålla mig fast vid de minnen jag har kvar. När så många har suddats ut mot min vilja blir jag extra rädd om det jag har kvar. Jag minns saker som jag gärna hade bytt ut mot andra minnen. Jag hade gett allt i världen för att komma ihåg hennes doft, röst eller skratt i en evighet, men de är redan glömda. Jag minns inte vad som var hennes favoritmat, hennes riktiga dröm eller hur hon sjöng. Jag minns inte de detaljer som jag desperat vill minnas, men jag minns hur dagen gick till när hon togs ifrån oss.