Fäboden är ett gastkramade drama, en existentiell thriller om att leva och överleva.

Äntligen är barnen här. Sanna och Mikael. Äntligen är det dags för deras gemensamma resa. De ses inte så ofta. Barnen är vuxna, bor utomlands och har egna liv. Men nu behöver de ordna med arvet efter Erik, Evas hopplöse exmake och barnens dysfunktionelle far.

Det är en skogsfastighet med tillhörande fäbod. Eva är den enda som vet var någonstans i de stora skogarna som husen ligger. Hon måste visa vägen. Och hon längtar efter att få återvända till platsen som hon motvilligt tog avsked av för länge sen. Det är trettiofyra år sedan hon var där sist. Ett helt liv har gått sedan dess: förhoppningarna och förväntningarna, insikterna, besvikelsen, förnedringen, den nödvändiga kampen för barnen och mot hennes egen livsförlamning - och så värken som de senaste åren har blivit allt värre. Kroppen som kräver mängder av smärtstillande för att över huvud taget fungera. Det är mycket barnen inte vet, inte måste veta.

Nu får hon för några dagar vara deras mamma igen. Nu är de tre en familj igen, fortfarande sammansvetsad av de svåra åren. Det är kanske dags att prata om det som varit. Om hennes eget kaos, hennes misslyckade försök att skydda dem. Om hur svårt det kan vara.  

Fäboden finns inte på någon karta, för att hitta dit måste man minnas det som varit. Djupt inne i skogen, oländigt och avskilt, ligger en plats som erbjuder ensamhet, självrannsakan, kanske andlighet. Mörker och avgrundsdjup smärta. 

Mitt i vistelsen tar allting en vändning som gör tillvaron till en fråga om liv och död.