Vad är det som gör att vi uppfattar oss som "densamme" som vi var när vi var fem år, tretton, trettiofem, femtio eller sjuttiofem år?

En femåring leker prinsessa med krona av glanspapper i guld, tio år senare åker hon fast för polisen för att hon blir skjutsad på moped, efter fyrtiofem år står hon mitt i ett ansvarsfullt arbetsuppdrag, sörjer sin Far som nyss dött och ringer ett tele-fonsamtal till Sydney, där ena sonen befinner sig.

Och det är samma människa! Eller? Vad får oss att tala om oss som ’Jag’? Vari ligger känslan av att vara en och samma person livet igenom?

Om och när vi blir nittio år, känner vi igen oss i hur det var att som gänglig nio-åring gå barfota på grusvägen med vassa stenar, ned till havet.

De flesta av oss nickar. Jo, vi tror att vi kommer att känna igen oss. Någonting håller ihop det som är ’jag’ under alla våra åldrar. Det är detta vi brukar tala om som vår identitet.

Den här boken handlar om hur vi bygger vår identitet under livet från födelsen till döden. Och vad som händer när vissa delar i bygget bildar sprickor, saknas, för-ändras och utvecklas.

Boken är ett redskap i vår egen identitetsresa genom livets skimrande fyrljus och en hel del svårmod. Den snuddar också vid evighetsfrågan, om det som kallas ’jag’ har en evighet i sig. Bär vi eviga drag i oss? Och vad kan möta oss i ett annat tillstånd efter döden?