"Solnedgången kan ingen ta ifrån mig" är den tredje fristående delen i Lilian O. Montmars romanserie om heder och respekt för andra människor. Liksom de tidigare böckerna i trilogin, rymmer denna dramadokumentär en hel del dramatik. Här skildras två familjer, vars öden är sammanflätade av ondska, våldtäkt och förnekelse.
"Oäktingen"John tvingas av diverse tragiska omständigheter tillbaka till Göteborg från New York. I ruinerna efter branden söker han sitt ursprung. Han finner halvsyskon och börjar umgås och trivas med dem, men beskylls sedan för att med list ha nästlat in sig i familjen Ulvegård för att kapa åt sig hela fadersarvet.
Torsten Ulvegård är en gammaldags patriark som styr sin omgivning med järnhand utifrån sina egna behov,ekonomiskt,socialt och sexuellt. Ända in i döden vill han jävlas och hålla sina barn i ett järngrepp.Högt uppsatt i kommunen är han dessutom en man med makt, vilket delvis gör honom sårbar,då han har allas blickar riktade mot sig.
Att en sådan man väcker känslor är inte att förvåna sig över, och han har mycket att ha dåligt samvete för, något som hans alkoholintag hjälper till att bemästra. Men frågan är hur entydigt ondskans ansikte är, finns där förmildrande omständigheter? Existerar det godhet också hos den till synes självblinde?
Med stort patos behandlas olika teman som till exempel kvinnans underordning, ondskan i koncentrationslägren och rasmotsättningar.