Som 20-åring rymde Leonora Carrington från England tillsammans med den 26 år äldre surrealistkonst­nären Max Ernst. Deras lika tumult­artade som inspirerande liv på den franska landsbygden ligger till grund för de två självbio­grafiska berättel­serna i I underjorden.

I kortromanen ”Lille Francis” berättar Carrington i förtäckt form om den första, oroliga tiden tillsammans med Ernst, då de var på flykt undan hans svartsjuka fru. Talande stenar, gotiska slott och människor som plötsligt får djurhuvuden är självklara inslag i en sagolik men sorgsen historia.

Förhållandet med Ernst slutade i katastrof. När andra världskriget utbröt sattes han i koncentrations­läger, och den ensamma Carrington fick ett mentalt sammanbrott och lades in på mentalsjukhus. Om tiden där, fastspänd naken på en brits och utsatt för plågsam chockterapi, berättar hon med plågsam uppriktighet i ”Där nere”.

I underjorden dokumenterar några av de mest händelserika åren i ett oupp­hörligt fascinerande liv och är samtidigt en magisk portal till ett snårigt underland av det slag bara Leonora Carrington kan skapa.

Leonora Carrington (1917–2011) var en av surrealismens mest framstående konstnärer och författare. Hon växte upp i en nord­engelsk överklassfamilj, men drogs tidigt till något av det mest fasansfulla föräldrarna kunde föreställa sig: ett liv som konstnär. Hon har varit bosatt i Frankrike och New York, men tillbringade största delen av sitt liv i exil i Mexiko.

Sphinx Bokförlag har även gett ut Carringtons roman Hörluren. Några röster om den:

”Här finns drömmen om ett nytt samhälle och här realiseras ett nytt isrike, en klimatförskjutning som verkar kusligt visionär. Och Carrington, surrealist och feminist, skildrar en värld där människans djuriska sidor korresponderar med drömmen om att återerövra graal och besegra skuggorna i Rädslans hus.”
– Heidi von Born, SvD

”I sanning en av de mest fantastiska romaner jag läst.”
– Martin Halldin, ETC