Katarina av Medici (1519-1589) blev tidigt föräldralös och arvtagare till en stor förmögenhet. Hon växte upp i Florens och giftes bort vid 14 års ålder av sin farbror, påven Leo, med Henrik, hertig av Orléans och son till kung Frans av Frankrike.

Katarina födde tio barn och älskade sin make hängivet och led av att han ständigt lyfte fram och belönade sin älskarinna Diane de Poitiers. År 1559 dog Henrik, som då var kung i Frankrike, i en duell, och Katarina hamnade i en strid om den politiska makten. I en tid då landet var splittrat av inre konflikter blev den 40-åriga änkedrottningen en central gestalt under de följande 30 åren.

Efter att ha försökt skapa större religiös tolerans såg hon sig tvingad att ta till extrema metoder för att försvara arvet efter maken och sina barns bördsrätt. Detta ledde till den beryktade Bartolomeinatten, 24 augusti 1572, då tusentals franska protestanter mördades. Katarina var en skicklig politisk strateg och hänsynslös konspiratör. Trots att hon av många sågs som en inkräktare och saknade egen maktbas, regerade hon ändå hängivet över Frankrike för sina sjuka och korrupta barns räkning. Tre av dem blev kungar. Hennes maniska kärlek till Barnen var en ödesdiger blind fläck och blev slutligen ett hot mot hennes stora ambitioner för Frankrike.