Humanvetenskapen, med samhällsvetenskap och humaniora, omfattar två delar som oftast arbetar utan kontakt med varandra. Utifrån denna ontologi kan humanvetenskapens teorier och resultat tolkas i termer av människans biologiska förutsättningar och ge en ökad förståelse för hur människan och samhället fungerar.

Läs mer
Den ena delen av humanvetenskapen utgår från människan som biologisk varelse och använder naturvetenskapliga metoder för att studera henne. Den andra ser henne som en meningsskapande varelse och använder specifikt humanvetenskapliga metoder. Någon renodlad ”natur” eller ”kultur” finns inte någonstans i samhället. Hur ska klyftan mellan delarna hanteras? En idé är att från den biologiska delen hämta teorier som kan utgöra en grund för att bygga en humanvetenskaplig ontologi. Centralt i detta tänkande är att människan inte förekommer som fritt svävande individ utan alltid finns i en kontext. Det kan sedan vara organisationer (med gruppen), nätverk och institutioner som medgivit att människan, med sitt ursprung i den lilla flocken och utan att ha förändrat sig så värst mycket, förmått bygga upp stora stater och samhällen.

Om författarna
Lennart Lundquist är professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.