Boken börjar med min barn- och ungdomstid, hur det var att växa upp med en mamma som grät och en pappa som försökte piska djävulen ur mig, när jag bröt mot pingströrelsens syndakatalog. Jag upplevde framför allt under tonårstiden min pappa som en despotisk kallhamrad envåldshärskare som inte var underordnad någon lag utan som själv var lagen. Men något hände efter min pappas död.Det förflutna återuppväcktes, och det var som om han då blev mer levande och verksam i mig. Elva år efter hans bortgång har jag skrivit om, hur bilden av min pappa förändrats genom åren, och där jag idag känner en stor tacksamhet till honom för mycket av det han stod för. Även om min pappa inte alltid kunde leva upp till ett sunt symboliskt faderskap på grund av sin egen historia, så fick jag i alla fall med mig en inre gränssättning och censur.Jag har inspirerats av den franske psykoanalytikern och psykiatrikern Jacques Lacans tankar om faderskapet. Utifrån dessa resonerar jag inte bara kring frågor som handlar om, vad det innebär att vara en far eller att ha en far, utan jag kommer även in på religionens område, där jag bland annat funderar över varför vi säger fader om Gud.Boken är inte bara en självbiografi, utan den tar även upp många frågor kring fadersbilden, och hur fadersvarat under senare år fått en allt mindre plats i de västerländska samhällena.Förf.