Att vara kvinna är helt normalt. Puberteten är en normal hormonomställning, varenda menstruation likaså, graviditeten är en gigantisk omställning och knappt lär man sig att stava till PMS förrän det är dags för klimakteriet. Allt detta är friskt, naturligt och inget konstigt alls.
Desto mer onormalt är det att så många kvinnor numera står under hormonbehandling under snart sagt hela livet.
Hur kan det sedan femtio år anses självklart att friska kvinnor tillförs extra könshormoner från femton års ålder och framåt? Hur vågar man experimentera med den ständigt pågående förändringen i kvinnors hormonbalans? Varför anses så många friska kvinnor behöva förvandlas till patienter?
Först är man fertil, men då gäller det att inte bli med barn. Alltså rekommenderas man äta en hel del hormoner. Därpå förväntas man bli gravid, men att bli med barn är inte alltid så lätt. Sådant fixas med rätt avsevärda mängder hormoner. I femtioårsåldern kan man inte bli gravid längre, för så har naturen bestämt. Då överräcks välvilligt ytterligare hormoner.
Hanteringen av östrogenpreparaten är lika bisarrt lättsinnig som människans livscykel är lång. De kvinnor som nu förskrivs östrogen mot klimakteriets värmevågor och humörsvängningar är första generationen någonsin som har ätit hormoner sedan de var tjugo. Fortfarande är dessa kvinnor lika samarbetsvilliga försökskaniner, trots att den ivriga hormonförskrivningen börjar få synliga och faktiskt riktigt obehagliga konsekvenser i takt med att bröstcancerfrekvensen stiger, det påstådda skyddet mot hjärtsjukdomar inte fanns och halten östrogen i havets vatten nu blivit så hög att den är mätbar. Moderna reningsverk klarar mycket, men hormonerna slinker ostört förbi. Blod, svett och tårar är en bok full av ilskna frågor Lena Katarina Swanberg har läst ny och gammal forskning, intervjuat gynekologer och forskare samt talat med kvinnor om hormonpiller som spolats ner i avloppet eller som orsakat sådan abstinens hos dem som försöker sluta att de nästan inte kan.
Hur pålitliga är läkarråden med tanke på att listan över hormonpreparatens biverkningar onekligen växt sig allt längre ju längre de prövats? Vilken kvinnosyn har ett samhälle som anser det rimligare att en medelålders kvinna riskerar bröstcancer än att hon svettas om nätterna? Hur kommer det sig att mäns spermieproduktion är påtagligt lägre idag än för femtio år sedan? Vad händer egentligen med pojkar som utsätts för extra östrogenpåverkan från fosterstadiet och framåt? Och varför upptäcks allt fler hormonbetingade skador på fiskar, fåglar och däggdjur?p>
Lena Katarina Swanbergär journalist och författare. Hon har varit anställd på Expressen och MånadsJournalen. Sedan 1997 arbetar hon som fri skribent. Hon har givit ut ett flertal böcker, både skönlitterära och dokumentära, däribland den uppmärksammade Konsten att göra ingenting.Senaste reportageboken utkom 2002, Hedersmordet på Pela, Lillasystern berättar. 1999 utkom hennes mycket uppmärksammade bok Sorgfågel, Annika Östberg berättar sitt liv.
