När det svenska samhället på 1920-talet för första gången ställdes inför massarbetslöshet bemöttes denna med arbetslinjen. Den svenska staten och dess kommuner anordnade nödhjälpsarbeten åt tiotusentals arbetslösa, vilka sysselsattes med vägbyggen och skogsröjning på den svenska glesbygden. Om de arbetslösa hade fått ett kontant understöd istället för ett nödhjälpsarbete hade kostnaden per hjälpt arbetslös minskat med två tredjedelar. Lena Eriksson undersöker här varför den kostsamma och administrativt krävande arbetslinjen fick en så stark ställning i den tidiga svenska statliga arbetslöshetspolitiken.

Arbetslinjens mål var att hjälpa de arbetslösa och att förmå dem att återgå till den öppna marknadens arbeten. Verksamheten hade därmed inte bara ekonomiska effekter. Under det decennium svenska myndigheter tvingades hantera den högsta noterade arbetslösheten i Sveriges historia, hade arbetslinjen även viktiga sociala effekter. Dessa fick genomslag på nationell, lokal och individuell nivå, bland annat genom den normgivning och sociala kategorisering av de arbetslösa som var beståndsdelar av arbetslinjen. Denna studie skildrar några av arbetslinjens konsekvenser för det svenska samhället under ett centralt skede av vår moderna historia.