Söndagsförmiddagen var glasklar. Det var sommar, men hösten var på väg. Ljuset var dovt, utsuddat, ensamt. Kvinnan stod vid spisen, mannen satt på kökssoffan vid ena sidan där ena armstödet fanns. Han hade fönstret bakom sig. Ljuset föll in från höger.

Så börjar en berättelse i Leif Larssons novellsamling “Berättelser från ön och sedan” illustrerad med hans egna känsliga blyertsteckningar.

Med sitt behagliga språk ger berättelserna läsaren en känsla för en värld som vi känner igen ... om den lilla människan och naturen, om silverarken som skulle komma flygande över Rånefjärden, men aldrig kom ... och mycket, mycket mer.