Det här är en bok som lyfter fram ur mörkret de brev jag har skrivit, till min mor och svärmor, till min vänkrets och vänner till familjen. Breven kom till i början av 1980-talet då mor och jag blev okontanta med varandra. Mor och jag, hade nog samma humör, hon i en snällare form.

Mor uppskattade breven, då hon fann glädje i dem. Det var ett bra sätt att hålla kontakten utan bråk, som det annars kunde bli. I breven beskrev jag vad som hände i mitt och min familjs liv. Skrev även om Småland och Skaftet, hennes födelseort.

Allteftersom tiden gick fick min svärmor som levde ensam efter min svärfars död nys om dem. Ville vara med och få samma brev som mor. När vi var i vår sommarstuga utanför Västervik köpte jag vykort som var början på den skrift som jag sände henne, vilken senare gick över i brev.

Efter svärmors begravning, där jag skrev tal, så ville svägerskan Ulrica Hydman Vallien att jag skulle fortsätta att skriva brev, vilka till henne skulle sändas. När Ulrica fick breven terroriserade hon sin man Bertil med att läsa dem som god nattlektyr. Hon fick brev tills hon lämnade oss 2018.

Bertil är fortfarande tillsammans med familj och vänner mottagare av mina brev. De senaste åren har det inte blivit så många brev som sänts, inte som förut. Men brev har skrivits fram till idag, för att bli den bok som Ulrica hela tiden pushade mig till. Hon var bestämd med att skrift minsann skulle Leffe Karlsson låta ge ut i någon form.

Här är nu resultatet i bokform, En Gubbes Brustna Hjärna. Hackat & Malet.