Tänk att tankar om ett nytt stadshus föddes ungefär samtidigt som jag föddes och att det togs i bruk ungefär samtidigt som jag lämnade Sandviken tjugo år senare. Min avslutande resa vid min studentexamen från min trettonåriga skolgång i staden påbörjades på Jerntorget utanför stadshuset. Då kan man säga att jag var vuxen i bemärkelsen rustad för ett liv på egen hand. Jag kunde börja stå på egna ben och jag växte inte ur mina kläder lika snabbt längre.
Kan man säga samma sak om Sandviken? Kanske det!
Leif Jonsson cyklar omkring och minns sin uppväxt i industrisamhället Sandviken då det började stå på egna ben efter att i cirka hundra år ha varit styrt av ortens järnverk. En omvälvande tid skildras genom en kombination av återberättade minnen och gedigen efterforskning.
Hur det kunde ha gått till uppmärksammar samhällsförhållanden under två epoker i den svenska industrihistorien; dels den förindustriella under andra halvan på 1800-talet och början på 1900-talet, dels den högindustriella på 1950- och 1960-talen.
Under den förindustriella grundlades samhället av järnverket. Under den högindustriella började det bli folkstyrt. Samtidigt byggdes det svenska välfärdssamhället. Med hjälp av dessa epokskildringar diskuteras sedan hur samhällets självständighetsblivande kunde ha gått till.