Stadsbefolkningen blev förskräckt av de främmande människorna från landsbygden som intog just deras stad, deras kultur, deras yta av trygghet. Och de som flyttade in, de som lämnat friheten på landet, försökte förstå varför det här livet skulle vara bättre.
Idag kallar vi det för invandring, men då i förra seklet, under mitten av 1950-talet, kallades det för inflyttning. Flytt in till de snabbt växande städerna, till Folkhemmet med moderniteter som fick dyngan på landet att blekna. Samma dynga som i staden ibland kallades för misär, men det ville ingen i folkströmmen från landsbygden låtsas om, ty fåtalets lycka i staden överglänste oftast flertalets bistra vardag.
Det här var en tid av sputnikar och förstörelsevapen, men också införandet av teven, hysterisk idoldyrkan och industriell masstillverkning. Tiden rusade på och allt förändrades i en rasande takt. Och som vanligt fick medborgarna underkasta sig utvecklingen.
I Leif Evnells berättelse får vi följa Lille Erik med mor och far, när de lämnar gården i Lysebjär och kommer till Monbijougatan i Malmö. Ett träffande tidsdokument, som med stor och ömsint humor låter oss kliva in i verkligheten, kryddad med överraskande dramatik, precis så som det kunde vara i Sverige under mitten av förra seklet.