Jag slogs av upptäckten att det var så tyst på Tynningö när jag kom ut på ön för att söka efter mitt smultron-ställe på 1990-talet. Visst, det hade varit tystare under den första halvan av 1900-talet, före de första bilarnas ankomst till ön (1949). Ångbåtarnas försynta, trygga dunkande, när de med början år 1875 anlöpte de ca 12 bryggorna på ön, var ett efterlängtat ljud. Då kom husfadern och andra som arbetade i stan ut till helgen – först 1938 fick man rätt till två veckors semester.
Det som hördes var de naturliga ljuden så att säga, tupparnas ga-lande, en och annan skällande hund, gnäggande, bräkande och råmande i hagen. Barnens rop och intensiva lekpratande. Då som nu, korpar, hackspettar, ugglor, rådjur.

Tynningö är den 17:e största ön i Sverige
Berättelser, kåserier, analyser, reportage, fakta, presentationer av människor och verksamheter, äldre och nyare personporträtt samt bil-der från 1900-talet fram till 2016. Ön hör till Vaxholms kommun, och vanliga Waxholmsbåtar trafikerar Vaxholms stad. Den gula bilfärjan går till Norra Lagnö. Tynningö har tidigare hört till Värmdö fram till 1950.

Två andra Tynningöförfattare i denna bok:
Gösta Cronvall, Östra Tynningö, (1980)
Paavo Hällgren, Berättelser om Rom och Sofiero (2006)