Allt börjar egentligen med döden, den utgör den yttersta premissen för livet. Och den sätter punkt för livet. Vi föds för att dö, livet är ett pågående uppror mot döden som det heter i en sorti. Och vi måste dö ensamma, ingen kan dö tillsammans med oss. Hur leva med det existensens grundvillkor som döden innebär? Kan livskänslan förstärkas av dödsinsikten? Modet att inse döden som modet att leva?