Bokens författare skriver i förordet, att fadern Adolf hade stor betydelse för finnmarksskalden Dan Andersson. Han hade tillgång till faderns dagböcker, ur vilka han hämtade inspiration till flera av sina dikter och berättelser.
Kärleken till föräldrarna var djup, vilket framgår av Dans dikter och brev. I fadern såg han en förebild, samtidigt som han gick sin egen väg.
Adolf Andersson blev omvänd till kristen tro i 20-årsåldern, sedan han vakat vid en masmästares dödsbädd och lyckats övertyga den döende om den villkorslösa nåden genom tron på Kristus.
Adolfs tro var odogmatisk och han kände sig aldrig bunden till något kristet samfunds lära. Så var det också för sonen Dan. Detta skapade en öppenhet för filosofi och andra religioner, vilket återspeglas i flera av Dans dikter. Den villkorslösa nåden fann han dock endast i det som han kallade för Fars tro.
Adolf Andersson kom att få stor betydelse, inte bara för ­sonen Dan utan också för många andra i finnmarken. Han var en god skolmästare och många av hans forna elever talade om honom med respekt och värme. Han var också en andlig vägledare och arbetade för nykterhet och folkhälsa.
Kyrkoherde Isidor Sundberg var god vän med Adolf ­Andersson; han kallade Adolf för sin själasörjare men också för en banbrytare i finnmarken. Bokens författare går ett steg längre och kallar Adolf Andersson för Finnmarkens profet.