Det var egentligen ett ganska enkelt jobb. Varuhuset hade för mycket svinn. Det hade hållit på en längre tid. Styrelsen föreslog att man skulle kalla in en varuhusdetektiv för att utreda vad som var orsaken till det läckande varulagret. Det var där jag kom in i bilden. Säkerhetschefen ringde till mig. Jag kände stan, hade faktiskt vuxit upp där. Vi kom överens om att jag skulle få ett par månader på mig för att undersöka varuhusets problem. Men det viktigaste var att det var ett hemligt uppdrag. Ingen skulle få veta varför jag var där. Inkonito, sa säkerhetschefen, men jag utgick från att han menade inkognito, så jag sa ja till jobbet. Varuhusets hemliga agent. Syrran sa att jag skulle få låna hennes lägenhet, om jag lovade att vattna blommorna. Så jag packade in mina prylar i bilen, lämnade Stockholm bakom mig, och förberedde mig på mitt uppdrag så gott jag kunde. Ingenting blev som jag hade tänkt där i bilen på väg ut över Essingebron. Ska man uttrycka sig enkelt, så kan man väl säga att allt gick åt helvete. Om jag hade anat vad jag skulle bli indragen i, borde jag ha vänt ute i Älvsjö och kört tillbaka hem till min lilla ostädade lägenhet igen. Men kanske var det inte så illa ändå. Jag fick mitt liv ordentligt omruskat. När jag dagen före julafton satte mig i bilen för att åka tillbaka till Stockholm, var jag på många sätt en annan människa. Till och med bilen var annorlunda. Säkerhetschefen hade viskat i telefon: Ingen, förstår du, ingen, får veta vad du har för uppdrag här på varuhuset.