Marcus Larsson räknas som en av 1800-talets mest mytomspunna svenska konstnärer. Rika borgare på kontinenten köpte hans verk för jättesummor, medan den svenska ståndsriksdagen röstade om staten skulle köpa in hans mest kända verk, Vattenfall i Småland. Larsson dubbades till riddare av Vasaorden. I utlandet skröt han om att han var, oäkting javisst, men dock av kunglig börd. I Småland döptes han till Den galne hovmålaren; ett uttryck som lär ha myntats av Albert Engströms mor.
Den galenskap, som skymtades i hans målningar övergick i en fullkomlig besatthet och Larsson måste till varje tid vara störst, snabbast och bäst av alla. Han dog 39 år gammal, utfattig, utbränd av sprit, droger och giftiga färger.

Boken beskriver Marcus Larssons liv som konstnär i Sverige och på kontinenten. Han var en outsider, som enbart ville ingå i samhället på sina egna villkor. Han utnyttjade allt och alla, till synes fullständigt skrupellöst.

I Den galne hovmålaren blandar Lars-Ola Borglid fakta med fantasi och ger, tillsammans med Larssons samtida svenska och utländska kollegor, Bengt Nordenberg, Kilian Zoll, Andreas Achenbach, Adolph Tideman m.fl. röst åt händelserna på den politiska, sociala och konstnärliga scenen.