På 1970-talet uppmärksammade forskningen om "protoindustrin" det agrara samhällets roll i industrisamhällets födelse. I den här boken tar historikern Lars Nyström med oss till en senare fas i svensk historia, där landsbygden åter blivit utgångspunkten för industriella förlopp.

Kvänum på slätten mellan Skara och Vara: ännu efter kriget arbetade de flesta här som jordbrukare, eller i familjeföretag riktade mot närområdet. Samtidigt höll ett antal småverkstäder på att växa fram i byarna på slätten, verkstäder som under de följande decennierna skulle förvandla bondvischan till ett expansivt industridistrikt.

Orust på Västkusten: småbrukar- och fiskelägesbygd, men också med en miljö av mindre båtbyggerier längs innerfjordarna. Ännu efter kriget byggdes båtarna i trä, med hantverksmässiga metoder. När så plasten slog igenom som byggmaterial skedde en snabb industriell omvandling man skulle till och med kunna tala om en industriell revolution under efterkrigstiden.

Med utgångspunkt i Kvänum och Orust söker Nyström närma sig mer övergripande processer i industrisamhällets utveckling. Ty samtidigt som befolkningen under efterkrigstiden flyttat från land till stad har industrisysselsättningen rört sig i motsatt riktning: från centrum mot periferin. Fram träder ett till stora delar okänt stycke svensk industrihistoria: bortom 1800-talets "industriella genombrott", bortom de klassiska svenska verkstadskoncernerna och efterkrigstidens "svenska modell". Men också bortom den "Gnosjöanda" som traditionellt präglat bilden av svensk småföretagsutveckling.