JUDAR PÅ FLYKT från det nationalsocialistiska Tyskland och från av Tyskland ockuperade områden hade svårt att finna en fristad under 1930-talet och andra världskriget. De europeiska staterna kunde inte enas om någon gemensam politik. Däremot var de ense om att de judiska flyktingarna huvudsakligen var någon annans ansvar. Så resonerade inte minst de svenska myndigheterna. Visserligen stängdes den svenska gränsen aldrig helt för flyende judar men fram till 1942, då hälften av de norska judarna lyckades rädda sig över Kölen, kännetecknades den svenska politiken av en aktiv restriktivitet; judar erkändes inte som politiska flyktingar och omfattades därför inte av asylrätten.
I denna volym presenteras ny forskning om och prövas nya perspektiv på svensk flyktingpolitik under den nationalsocialistiska eran av historiker från Uppsala, Stockholm, Våxjö och Tel Aviv. De frågor som behandlas är: Är det dags att skrota begreppet "Förintelsen"? Hur debatterades flyktingfrågan i Sveriges riksdag under 1940-talet? Vilka var målen för den svenska flyktingpolitiken och hur och på vilka grunder utformades politiken gentemot de judiska flyktingarna? Vad säger ett enskilt flyktingöde om denna politik? Hur agerade de judiska församlingarna och andra flyktinghjälpsorganisationer? Vilken politik förde amiral Horthys regim mot Ungerns judar och vilka följder fick den? Vilket var Raoul Wallenbergs uppdrag i Budapest?
De svar som ges pekar ut två aspekter som särskilt viktiga. För det första att den svenska politiken mot de judiska flyktingarna svårligen kan förstås utan att antisemitismen beaktas. För det andra att de rutiner och regelverk som utvecklades inom flyktingmyndigheterna sannolikt var viktigare för flyktingpolitikens utformning än lagstiftningen.