Mitt liv har varit, som för de flesta, en resa i både med- och motvind. Min far omkom i en bussolycka den 18 december 1945 jag var 5 år och minns den julen. Jag och mina syskon växte upp faderlösa. Änkan Anderssons unge var inte som andra, sades det ... "Han går och skriver dikter om de döda på kyrkogården." Det måste vara något fel på pojken, sade min vuxenvärld. Min första dikt är den enda som jag har tjänat pengar på. Jag fick 25 kronor av Östersundsposten, det var mycket pengar 1950. Det var lite plåster på såren för den mobbning jag fick utstå sedan jag läste dikten på roliga timmen. Dikten hette Livet. Ensam och värnlös i livet man kastas. Sliten och trött mot döden det hastas. Livet, vad är det? Ett spån i strömmen som hastigt förintas likt bilden i drömmen. Höstterminen 1951 placerades jag i en särklass för svagbegåvade.