Plötsligt var de inte där längre. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma. Övergivna med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen. Lars Lindström skriver om den ekande tomheten och den skamfulla friheten när barnen flyttar hemifrån. Om förtvivlan när en närstående försvinner in i alzheimer, och rädslan över att själv närma sig döden. Om feminism och sexism, ishockey och litteratur, religion och musik. Om det fula och det sköna. Om kärleksfulla minnen av en mamma som luktar stekos och en pappa som luktar snus. Under många år har Lars Lindström skrivit kolumner i Expressen. Hans berättelse om när barnen flyttar hemifrån blev en viral succé i sociala medier. En av hans krönikor om jämställdhet och feminism förädlades till repliker i en hyllad teaterpjäs på Uppsala stadsteater. Han har tidigare gett ut boken "Krönikor - ett 90-tal" (Bra Böcker).