Christer är ovanligt ung när han drabbas av prostatacancer. Rädslan klampar in i honom. Efter exempellösa motigheter besegrar han den sjukdom, som borde vara gubbarnas. Den här gången kan döden inte mer än viska. Skalpeller och katetrar frälser honom, men allra mest medmänniskors kärlek och barnbarnet Ida: den lilla flicka som ser dagens ljus just det dygn när cancerdiagnosen tar form. Denna samtidighet förvånar honom. Handlar det bara om slumpens skördar? Strax ska han möta många och långt mer häpnadsväckande sammanhang...
Allt som sker rubbar Christers cirklar. Men lika som vårens snö sipprar hans ängslan så småningom bort. Långsamt finner han åter till sina ögons ljus. I innerliga samtal möter han nya utmaningar. Han förnimmer gåtfulla speglar - eller åtminstone skärvor. För länge är visionerna skrämmande och alldeles för omskakande för att ens kunna bli tagna på allvar.
Christer går i clinch med det som böljar emot honom. Ska han våga lämna det fyrkantiga och lätta ankar? Att vara människa är ingen kompromiss - den insikten har länge grott inom honom. Men var finner han all den självtillit som krävs för morgondagens goda vandring...

Lars Josefssons sammanhangsberättelse är i många avseenden en spegling av hans egen breda livserfarenhet. Det självbiografiska finns som en ständigt inspirerande underton.