Just på dagen tio år senare krystar Mathilda fram sitt andra utomäktenskapliga barn. Omedelbart göds då de sockenhorarop som decennielänge har slungats emot henne eller tisslats bak ryggen. För att mångt och mycket sprack när bygden sargades och svalt under de tre helvetiska hungeråren 1867-69. När mjöl maldes av lavar och djurskelett. När asagudarna åter tillbads. När den Amerikaflykt inleddes som även lockade barnafadern.   Mathilda överlevde helvetesåren, men modern, fadern och yngsta lillasyster svalt ihjäl. Lika tätt under kyrkogårdsmullen landade de som när Mathildas fyra övriga yngre syskon slets ifrån henne inom loppet av sexton tårdrypande rödsotsdygn.   Berättelsen om Mathilda och hennes helvetiska liv är fruktansvärd - men sann. Vi följer henne fram till den sköna nejd där hon fosforförgiftar sitt älskade andra barn; när hon uttalar att sonen får det bättre i Guds himmel än här på jorden; när hon därför döms till livstids straffarbete - men benådas; när hon slutligen möter förståelsen och kärleken...