Den här boken handlar om de lexikogrammatiska förutsättningarna för välfungerande och rimligt lättillgängliga inhemska lagtexter och översatta EU-rättsakter och -domar. Bokens huvudtes är att språkformen i bägge fallen måste grundas på skriftlighet, dvs. på ett kvalificerat bruk av hela det formella skriftspråkets konstruktionsregister och med strikt tillämpning av dess generella normsystem. Boken vänder sig därmed emot de krav på muntlig enkelhet och ledigt språkbruk som i det längsta präglade de svenska reaktionerna på millennieskiftets översatta EU-rättsakter och domar. Dessa klarspråkskrav – ”den svenska modellen för begripliga lagtexter” – gick ut på att klara och begripliga lagtexter förutsätter en språkgestaltning som så långt möjligt undviker det formella skriftspråkets specifika konstruktioner, till exempel passiv konstruktion, nominalisering och tunga innehållsadverbial i mittfältet. I boken visas att denna ståndpunkt är ohållbar både empiriskt och genreteoretiskt. I själva verket kan den ha utgjort ett avgörande hinder för en rationell hantering av problemen kring svenska EU-rättsakter och domar.

Analysarbetet grundas på en funktionellt baserad beskrivning av den mera formella sakprosans konstruktionsregister, med särskilt fokus på lagspråkets generella uttrycksbehov och de enskilda konstruktionernas potential att bidra till tydliga och rimligt lättillgängliga meningsstrukturer. I bokens avslutande del sker bland annat en jämförelse mellan språkformen i millennieskiftets svenska och danska EU-översättningar.