¿Det var en tidig morgon på mars¿, hade Doug skrivit i en uppsats när han gick i tredje klass och som han av någon anledning fått för sig att skicka till mig. ¿Man hade just släppt på vattnet i kanalerna.¿
Hans far har dött, en gång för alla försvunnit, lika plötsligt och oväntat som alla de gånger han gett sig av under hans uppväxt. Han tömmer deras hus, röjer ut och kastar bort. Han letar inte medvetet efter sin barndom, men minnena finns ju där: av faderns konstiga affärer, den stora Chevrolet Impalan, Martin i grannhuset och hans mor med alla sina blåmärken, Doug som aldrig dök upp men envist skrev de där breven. Och samtidigt som han röjer i huset arbetar han vidare på sin bok om Mars och den utdöda kulturen där.
Lars Jakobson har gjort sig känd för en berättarkonst som förenar dokumentära och fiktiva berättelser på ett sådant sätt att gränsen mellan fiktion och fakta egentligen upphävs. Det som tedde sig som verklighet upplöser sig ofta på ett svindlande vis i fiktion, och kvar blir en berättelse med stor auktoritet och sällsam lyskraft. Så är det också i I den Röda Damens slott, som är hans främsta roman hittills. Det är en suveränt sammanhållen berättelse som nog ytterst handlar om söner och fäder, och om djup ensamhet.