I sitt särpräglade och rika författarskap har Lars Jakobson ägnat sig åt att upphäva gränserna mellan fakta och fiktion, samtidigt som han skapat starkt suggestiva och fascinerande berättelser. Han har fört in element från exempelvis sf-litteraturen och använt historiska och faktiska dokument, och på så vis vidgat ramarna för skönlitteraturen.
Men det är inte bara en gränslöshet i själva berättarformen det handlar om; i sin nya bok skildrar han hur de gränser som ger vår tillvaro stabilitet är upplösta. Gränserna mellan du och jag, mellan människa och djur, mellan nu och framtid. Berättelserna utspelar sig i en vardag vi känner igen, men realismen har falluckor ut i något främmande - och skrämmande? Lars Jakobson ställer viktiga frågor här, om vårt förhållande till identitet och förändring.
En av novellerna inleds med att en liten andraklassare med en eländigt stor ryggsäck står ensam mitt på skolgården. Fortsättningen ger oss anledning att undra: Vad är det som gör just honom så farlig? I en annan upptäcker socialarbetaren Gunilla plötsligt att hon blivit en människa som alla tycker sig känna igen. Är det hon eller världen runt omkring som har förvandlats? Anders blir kallad till klassfest, 25 år efteråt. Han gick inte dit, men nu verkar det som om festen söker upp honom. Vem är han, vem vill han vara, och vad har egentligen hänt hans skolkamrater?
Men vardagsrelismen kan också ha inslag av framtidsskildring. Som i inledningsnovellen, där en amerikansk delstat drabbas av en serie oförklarliga trafikmord. Polisens efterforskningar försvåras av att trakten täcks av en dimma som satt tiden ur spel. Framtiden är plötsligt närvarande, den skickar svar på fax och förfrågningar och kullkastar de vanliga sambanden mellan orsak och verkan.