Hjalmar Branting var Sveriges första socialdemokratiska statsminister, och han bildade regering inte mindre än tre gånger under åren 1920 till 1924. Brantings allra viktigaste insatser låg dock före statsministertiden.
Han föddes i ett högborgerligt hem men kom tidigt i kontakt med radikalaidéer. I början av 1880-talet avbröt han sin akademiska bana för att bli tidningsman, agitator och så småningom ledargestalt inom den framväxande arbetarrörelsen.
Men Hjalmar Branting är inte enbart ihågkommen för sitt politiska arbete, utan också för sin bohemiska livsstil och den kulturella sfär som uppstod kring honom och hustrun Anna.
Branting levde hela sitt liv i en klass, för en annan. Han var djupt engagerad i demokratifrågan, och spelade en nyckelroll när den allmänna och lika rösträtten drevs igenom 1918. För sitt internationella arbete tilldelades han Nobels fredspris 1921.