»I lyrikens allvarsrum klampar jag in. Diktarna sitter där och lyssnar till musiken Kring den döde. Så jag bär mig åt! Somliga pekar på mössan Andra på kängorna. Återstår bara att bränna av Ett hagelskott i kristallkronan.» Så här beskriver poeten sig själv och sin verksamhet.

Det är nästan omöjligt att räkna hur många diktsamlingar Lars Huldén har gett ut sedan debuten 1958 med Dräpa näcken.

Kroppen sig framåt lutar inleds en höstklar morgon med att diktjaget gör upp eld i järnspisen. Den första avdelningens dikter »Ett solilokvium» är djupt personliga, de kretsar kring sorg och saknad, kärleken som livets mening, skogen med dess stigar upptrampade under sekler. I en annan avdelning »Landet som det ligger» är samhällsdiktaren, satirikern Lars Huldén tillbaka på sitt vassaste humör. Det handlar till exempel om »Vårlöken», huset där de gamla bor.