Länge föreställde man sig Carl Michael Bellman som en improvisatör, som skapade sina dikter i stundens ingivelse. Men i själva verket var han en språkligt genial och mycket medveten poet, visar Lars Huldén.
Carl Michael Bellman (1740-1795) blev redan då han var i 20-årsåldern uppskattad som visdiktare och vissångare. Till en början använde han gärna motiv från Gamla testamentets folkkära berättelser. Den mest kända visan i genren är Gubben Noack. Åren omkring 1770 flödade Bellmans inspiration som rikast och det var då som de flesta av Fredmans epistlar tillkom.
Fredmans miljö och vänner var inte Bellmans, men han hade kommit dem nära, han hade sett och hört mycket. Därför känns sinnesintrycken så friska genom alla epistlarna och därför lever hans Stockholmsbilder ännu efter 200 år.
Lättheten och det impressionistiska anslaget i Bellmans diktning ger intryck av improvisation. Men senare tiders litteraturforskare har visat att dikterna ofta är mycket genomarbetade och mycket komplicerade. Det är också här Lars Huldén lägger tonvikten i sin bok. Han framhåller att för Bellman gällde det att i första hand skriva elegant och underhållande medan de sociala skildringarna och miljöbeskrivningarna spelade en underordnad roll.
Bellmans språkliga lyhördhet märks t ex på rimmen och det medvetna hanterandet av verb i olika former för att få rörelse och sensualism i texten: utropen och uppmaningarna skallar, musiken klingar, vattnet rörs och vinden smeker. Här och där bryter vardagsspråket igenom och säkerställer realismen - mitt i en mytologisk praktmålning eller en målerisk rokokoidyll.
Lars Huldén (f 1926), välkänd finlandssvensk poet och kulturdebattör, har varit professor i språkvetenskap vid Helsingfors universitet. Han debuterade 1958 med diktsamlingen
Dräpa näcken och har därefter utkommit med en lång rad diktsamlingar. I hans lekfulla och språkligt medvetna poesi lyser hans beundran för Bellman månger gånger mellan raderna. 1974 grundade Lars Huldén Bellmanssällskapet i Finland.
