Svensk flyktingpolitik genomgick stora förändringar under andra världskriget. Under de första krigsåren var hållningen starkt restriktiv. Följden blev ett stort antal avslag på asylansökningar, främst från judar, men även från norska motståndsmän och tyska desertörer. Från och med 1942 upphörde avvisningarna och flyktingpolitiken kom nu att handla om hur flyktingar skulle omhändertas, samtidigt som Sverige tog initiativ till en rad räddningsaktioner.

I denna bok sammanflätas enskilda människoöden med de storpolitiska skeendena. Flyktingberättelserna från Finland handlar om en brokig skara människor, alltifrån finska desertörer som deltagit i angreppskriget mot Sovjetunionen 1941 till finska SS-frivilliga, finska kommendanter för koncentrationsläger i Östkarelen och sovjetmedborgare, som anslutit sig till den finska armén. När det gäller Nordnorge handlar det främst om människor på flykt undan den retirerande tyska arméns systematiska förstörelse av bebyggelse och försörjningsmöjligheter. Det är inga överord att säga, att detta är en forskarbragd, som på en flyhänt skriven prosa ger ny kunskap om svensk flyktingpolitik under ett mörkt kapitel i Europas historia.