"Allt verkligt liv är möte", skriver Martin Buber i en av sina böcker, och de orden har efter hand fått en allt djupare innebörd för mig. Det enda som till slut känns riktigt viktigt i livet är att få stanna upp tillsammans med en annan människa, byta ett ord eller två, och så vandra vidare längs vägen", skriver Lars H Gustafsson i inledningen till denna bok. Och möjligheterna att mötas kan finnas överallt, även där man kanske minst anar det, menar författaren. På en station i Mellansverige, i ett tegelhus i ett orkandrabbat Haiti, i ett församlingshem i södra Skåne eller i tvättstugan hemma en lördag förmiddag. Överallt är det möjligt att hitta glädjen i att behöva och vara behövd.

I mötet öppnas möjligheten till att vara medmänniska. Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter. Jag har varit med om sådana svåra händelser. De har satt avtryck i boken.



Här följer en intervju med författaren Lars H Gustafsson:

Glädjen i att vara medmänniska är ett genomgående tema i Lars H Gustafssons nya bok, Gå med dig, som redan har väckt mycket uppmärksamhet. Hela Sveriges kloke barnläkare berättar personligt om hur oväntade möten med människor har hjälpt honom vidare på en väg som inte alltid har varit lätt.
När man är som mest sårbar, utsatt, hjälplös, när man inte vet så noga om någonting, då öppnas dörrar som man inte trodde fanns, säger han.

Intervju: Anna Braw

Lars H Gustafsson provar att lämna tillbaka en bok i Lunds stadsbiblioteks automat, men ger upp och går bort till disken istället. Där sitter en bibliotekarie som inte blir ledsen alls över en besökare med en fråga.
"Byta ett ord eller två", en rad ur en ofta citerad dikt av Hjalmar Gullberg, var ett av titelförslagen när Lars H Gustafssons egen nya bok började ta form. Den fick till slut heta Gå med dig, och han skrattar när han berättar hur en del verkar läsa den fel och tro att den signalerar "ge dig av" istället för "gå tillsammans med dig".
Det är ju ord ur Erik Axel Karlfeldt höstpsalm, en text som är viktig i boken, säger han när han har slagit sig ner på bibliotekskaféets uteservering.
Det har nästan blivit regel att intervjuer ska börja med en beskrivning av hur intervjuare och intervjuobjekt slår sig ner på ett fik och hur intervjuobjektet väljer något att dricka, men i fallet Lars H Gustafsson är det en annan poäng. Han tackade nej till en telefonintervju med motiveringen "jag tycker alltid att det är trevligare om man kan träffas" och tog en promenad till biblioteket från Klostergården, det miljonprogramsområde där han numera bor i en vanlig hyreslägenhet tillsammans med yngsta dottern.
Jag är så jätteglad att vi kunde flytta dit, säger han. Där finns verkligen alla sorters människor. Man kan inte undgå dem. Man kan inte skära bort delar av mänskligheten från sitt synfält när man bor så. Jag hoppas att jag kan få bo kvar där länge.
Just detta är det som boken Gå med dig handlar om: möten människor emellan, ofta oväntade möten eller åtminstone möten utan inbyggd förväntan. Lars H Gustafsson skriver om hur han och en kvinna vid en järnvägsövergång hälsar trots att de inte känner varandra, om hur en man som ber att få låna tvättstugestid får honom att fundera länge, om hur en medresenär på tåget lånar ut näsduk och finns till hands utan många ord.
Det är ju en del som frågar om titeln, om vad den betyder, och jag berör det redan i förordet: jag vill berätta om ett slags Emmaus-vandring, om att få se Kristus i sin medmänniska när man minst anar det. Jag tror att det har blivit en bok med flera ingångar beroende på var i livet man befinner sig. Sorgen och saknaden är ett tema. Reportern som intervjuade mig för Dagens Nyheter hade ett stort personligt engagemang i det. När Hillevi Wahl skrev om boken i en krönika i Metro handlade det om Rosengård och mitt arbete där. Föräldraoron är ett annat tema det är många föräldrar som måste förhålla sig till den. De som har hört av sig efter att ha läst boken säger ofta att den är trösterik. Och så möten, vad gör ett möte, hur uppstår ett möte mellan två människor? Jag har förstått att det är många som funderar över det och är fascinerade.
Han beskriver Gå med dig som "sårigare" än den förra boken på Libris, Skynda att älska, och gissar att det också är därför som så många har skrivit till honom att den kommer extra nära.
Någon sa: "Det är så skönt att se dig så svag", säger han. Jag har alltid försökt odla konsten att vara personlig utan att bli för privat. Jag har alltid delat med mig av erfarenheter och fått berättelser tillbaka. Men kanske är det lättare att relatera till det jag berättar i Gå med dig. När man är som mest sårbar, utsatt, hjälplös, när man inte vet så noga om någonting, då öppnas dörrar som man inte visste fanns. Jag vill inte vara övertydlig, jag vill lämna en del till läsaren, men jag hoppas att det läcker igenom texten.