När jag ser tillbaka på vad jag hittills skrivit, upptäcker jag att mina dikter nästan alltid beskriver hur någon står vid ett fönster och ser ut, väntar. Att vara avskild från världen men ändå ingå i den, att vänta på att något skall hända samtidigt som ögonblicket kanske redan är förbi – han står där, den på en gång främmande och välbekanta figuren, han andas på rutan och drar med fingertoppen i imman, skriver något som snart försvinner igen. Så faller den första snön. Först tveksamt och sedan som om det aldrig hade varit på något annat sätt. Han är ensam och inte ensam, han syns och han syns inte. Kanske är vi fria ändå?