Myndigheternas användning av språk i den offentliga verksamheten har länge i viktiga avseenden varit oreglerad. År 2009 ändrades detta genom tillkomsten av
språklagen och lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Dessa lagar ställer krav på myndigheterna både i fråga om användningen av det svenska språket och – kanske ännu viktigare – i fråga om rätten för ett antal av Sveriges nationella minoriteter att i sina myndighetskontakter använda sig av och få svar på sitt eget språk, vare sig det är finska, meänkieli (Tornedalsfinska) eller samiska i någon varietet. Även Sveriges övriga minoritetsspråk, jiddisch och romani chib, ska skyddas och främjas av det allmänna. Utöver det nu sagda finns bestämmelser och principer som rör teckenspråk, punktskrift, talböcker, tolkning och
översättning.

Boken avser att ge både en allmän överblick över principerna för språkanvändningen inom det allmänna och en lättillgänglig kommentar till de viktigaste av de
specifika författningsbestämmelser som finns på området. Kommentarerna bygger främst på de lagförarbeten som finns och på uttalanden i praxis, bl.a. av JO.