Tredjedag påsk 1677 höll den värmländska studenten Erland Hofsten (1651-1717) en svensk versoration om Kristi lidanden. Talet hölls för hans landsmän i Uppsala, och är ett tidigt exempel på svenskspråkig diktning i akademiska sammanhang. "Ett Rimm" ger också inblick i hur 1600-talets studentnationer fann sin form och blev lärda och litterära miljöer där studenterna själva organiserade sin verksamhet. I utgåvans inledning presenteras författaren, och dikten beskrivs som en del i stormaktstidens uppblomstrande litterära kultur. Litteratur skapades inte bara av estetiska skäl, utan också av politiska och religiösa. Och då som nu ville författaren visa sin konstfärdighet och få en stund på scenen. Genom Hofstens dikt möter läsaren den trevande vältalighetskultur där den svenska diktningen upplevde sina tonår. Diktarens litterära förmåga var kanhända måttlig, men över århundrandena kan man fortfarande uppfatta hans unga ambition att imponera på kamraterna och samtidigt bidra till en svenskspråkig litteratur.