I "Att dansa efter maktens pipa" tar Lars Anders Johansson ett stort grepp om den svenska kulturpolitiken.

I bokens första del följer vi den kulturpolitiska utvecklingen från 1930-talets sociala ingenjörskonst via 1960- och 70-talens radikalism, 1980-talets postmodernism och 1990-talets mångkulturalism. I den andra delen ges ett teoretiskt perspektiv på de olika begrepp och synsätt som präglat kulturpolitiken. I den tredje delen skisseras tänkbara liberala och konservativa alternativ.

"Att dansa efter maktens pipa" är ovärderlig för den som vill förstå mekanismerna bakom kulturpolitiken, hur den har blivit som den blivit och vad som skulle kunna göras i stället.

Med ett förord av Torbjörn Elensky.

Om författaren
Lars Anders Johansson (f. 1981) är journalist, poet och musiker. På Timbro förlag har han tidigare utgivit "Hatets och illviljans kolportörer : Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012" (2012) och "Varken bildning eller piano : Vantrivs borgerligheten i kulturen?" (red. 2014).

Lars Anders Johansson levererar här en välskriven, översiktlig och mycket kritisk skildring av hela den svenska kulturpolitikens utveckling. Detta är en bok som bör läsas både av dem som står nära författarens åsikter och av dem som står längre ifrån.
Tobias Harding, professor i kulturpolitik och kulturförvaltning vid Högskolan i Sydöst-Norge.

Sällan har kulturpolitik diskuterats med en så vital kombination av humor, syra och bildning. Att dansa efter maktens pipa borde kunna skjuta kulturen rakt in i politikens centrum inför valåret 2018.
Gunilla Kindstrand, kulturjournalist, tidigare Chefredaktör för Hälsingetidningarna och Kulturchef Mittmedia.

Att dansa efter maktens pipa är ett försvar för bildning, kvalitet och konstens frihet och ett viktigt bidrag till det politiska samtal som måste komma om hur dessa värden bäst säkras och vad som egentligen är kulturpolitikens uppdrag.
Stina Oscarson, regissör och fri skribent.