Hjalmar Bergman och Sven Delblanc är två av våra främsta författare. De finns dessutom många likheter dem emellan, både på det litterära och det livsåskådningsmässiga planet. Det har dock inte gjorts någon djupare studie eller jämförelse av dessa två författarskap varför Sven Delblancsällskapet och Hjalmar Bergman Samfundet bestämde sig för att sammanföra sina båda författare. Det resulterade i ett heldagsseminarium på ABF i oktober 2012 vilket nu presenteras i bokform. Strindberg skapade ett språk, Bergman skapade den svenska romanen har Sven Delblanc, som litteraturvetare, skrivit om Hjalmar Bergmans författarskap. Hjalmar Bergman hör till Delblancs mest betydelsefulla själsfränder. Tillfrågad om vad som betytt mest för honom i Bergmans författarskap säger Delblanc att det inte går att urskilja en kvalitet i ett så rikt och komplicerat författarskap. Livsåskådningsmässigt låg de nära varandra, med en dragning åt pessimismen. Delblanc har sagt: Är man det ringaste disponerad för en deterministisk och pessimistisk livsåskådning är det självklart att man tvingas i dialog med Hjalmar Bergman. I boken skriver ett antal forskare om en rad intressanta kopplingar mellan Hjalmar Bergmans och Sven Delblancs författarskap. Författarskapen belyses ur olika synvinklar och ett stort antal beröringspunkter pekas ut. Lars Ahlbom skriver om deras barndom och bakgrund, som visserligen var av olika social karaktär, men med gemensamma inslag. Uppväxten satte varaktiga spår och utgjorde grogrunden för den pessimism som möter hos såväl Bergman som Delblanc. Sten Wistrand diskuterar de båda författarnas livssyn utifrån begrepp som tragedi och misantropi, medan Claes-Magnus Hugoh belyser den i ljuset av deras gemensamma inspirationskälla Fjodor Dostojevskij. Lars Lönnroth skriver om Bergman och Delblanc som Amerikafarare, han var kollega med den senare på Berkeley. Bergmans och Delblancs språkliga mästerskap och stora stilistiska spännvidd visar sig också i deras korrespondens, vilket Kerstin Dahlbäck och Lars Ahlbom visar i sina texter om Hjalmar Bergman respektive Sven Delblanc som brevskrivare. Åsa Mälhammar analyserar i sin studie hur konsten och konstnärskapet tecknas i Sven Delblancs roman Ifigenia och jämför med bilden av konstnären som den kommer till uttryck i Bergmans Clownen Jac. Hans-Göran Ekman jämför Delblancs Prästkappan och Bergmans Herr von Hancken. Boken är disponerad i två block. I det första återges de olika seminariebidragen och i det andra publiceras ett antal svåråtkomliga texter av Sven Delblanc om Hjalmar Bergman.