Det var ovanligt tyst denna morgon när de violblå slogs upp vid sjurycket, inget surr på gatan av förbi-passerande bilar eller bussar, de vanliga morgonljuden var som bortblåsta och med tanke på min höga ålder funderade jag på om hörseln hade drabbats av något okänt under natten. Men så var icke fallet, vår kände kommissarie Wal-lander skulle rädda Ystad från undergång och till den änden var gatan jag bodde på avstängd för trafik några timmar på det att filteamet kunde göra sina tagningar i lugn och ro, därav tystnaden från gatan, och det egen-domliga med detta är ju att det var just tystnaden som gjorde att man vaknade. Så står det i en av Kurt Sellebos berättelser, som i boken kompletteras med vissa rimmade rader. Som dessa: Tänk att hitta de rätta orden som Ranelid få mässa i Norden och kanske få en chans att vicka på rumpan i Let´s Dance