En lättsinnig äventyrare som fick blicka ut genom många fängelsegaller - och just därför skrev så ljuvliga visor om friheten och den sköna svenska naturen. Detta är den klassiska bilden av Lars Wivallius som skapades av Henrik Schück vid 1800-talets slut och som sedan har fortlevt genom dikter, dramer, filmer och romaner. Men denne gåtfulle poet hade också andra bottnar. Han levde under 1600-talet, karriäristernas guldålder, och drömde som många ofrälse om att en gång bära adelsmannens rang och ära. Och dit skulle han nå genom dikter, på latin och svenska, eller andra skrifter och flygblad, som skulle fostra det svenska folket till fromhet och lydnad och försvara den svenska politiken i det trettioåriga krigets Europa. Samtidigt var Wivallius en sann retoriker med många gester och masker. Han kunde uppträda som hövisk älskare, from psalmdiktare, illusionslös politiker, allt efter stundens krav. Även detta är typiskt för 1600-talsmänniskan som ofta såg världen som en stor teater. Essäerna i denna bok bygger på de föredrag som hölls vid ett symposium som Kungl. Vitterhetsakademien ordnade för att fira 400-årsminnet av Wivallius födelse.