Erik Kruskopf försöker i essäistisk form närma sig de huvudprinciper som formar Göran Schildts konstsyn framför allt i bildkonstfrågor. En utgångspunkt är vad som kunde kallas "drömmen om antiken", andra fästpunkter ger Yrjö Hirns intresselöshetstema (som Schildt protesterade emot) och Cézannes brytning med centralperspektivet (som han ?nner genialisk). Kruskopf har haft ett rikligt material att arbeta med: de publicerade essäsamlingarna men också Schildts omfattande journalistik och hans reseskildringar. Han undersöker också Göran Schildt som bildskapare, som skicklig fotograf, vilket ger det bästa vittnesmålet om att han inte bara är en teoretisk resonör utan också har en praktisk konstnärsblick.