Det börjar i fel ände: på sjukhuset. Kvinnan i sängen är ännu inte 42.
Så vecklar berättelsen om hennes liv ut sig. Från barndomens ekande prästvåning på Södermalm till studierna i Lund. Det är femtiotal och i litteraturkretsarna finns brådmogna unga män och kvinnor som talar med släpig röst.
Hon bildar egen familj och väljer att göra allting tvärtom: barn, liv och rörelse! Men hon slits också mellan rollen som mor och det intellektuella liv som hon en gång drömde om. När hon så småningom börjar få syn på sig själv, ja då är slutet redan ofattbart nära.
Vill bara berätta hur mycket jag uppskattade din bok September. Att så där leva sig in i sin egen mor och förvandla henne till romangestalt tycktes mig som ett alldeles omöjligt projekt. Oftast är det ju jättesvårt att alls se sina föräldrar som människor som andra, som något annat över huvud taget än Mamma och Pappa, givna och odiskutabla storheter. Men du genomför det så att det framstår som helt trovärdigt: den här kvinnan kan ha funnits. Det blir på samma gång imponerande och gripande, och det är också en kombination som borde vara nästan omöjlig.
Gun-Britt Sundström, författare till Maken, i ett brev till Kristoffer Leandoer (publiceras med godkännande från Gun-Britt Sundström)
'September' är en roman men också en kärleksförklaring till en mamma som försvann när författaren var 16 år. Här finns inget dramatiskt öde, inget excentriskt, inget att göra upp med. Det är ett oändligt vackert projekt, att ge plats för en människa bland människor i världen, ett liv bland alla andra. Kristoffer Leandoer visar att alla människor är värda en bok i egen rätt. Jag läser September som ett löfte om att det äntligen, efter år av pappaböcker, randas en tid för mödrarna i svensk nutidslitteratur.
Åsa Linderborg, Svenska Dagbladet
Det är naturligtvis en litet sorglig bok, men också mycket vacker. Kristoffer Leandoer är en litterär kameleont som behärskar många stilar och nivåer. Med ”September” har han gjort en hyllning till den vanliga unika människan som lyser och nynnar. Det slår mig att hon står så magnifikt i centrum att vi aldrig ens får veta hennes namn.
Jonas Thente, Dagens Nyheter
Men hon hann bara bli 42 år innan sjukdomen besegrade henne. Ändå finns det mera ljus än mörker i berättelsen, den är vacker, gripande och skriven med en förunderlig lätthet.
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Det är vackert, gripande och det är en bok man inte kan lägga ifrån sig.
Tidningen Kulturen
'September' är en oerhört rik roman. Leandoers språk är tempofyllt och nära, hans perspektivskiften utförda med en ytterst känslig precision. Porträttet av mamman blir till slut så närgånget att man finner sig stå öga mot öga med livet självt. Och döden, den alltför lätta och definitiva. När Leandoer skriver om mammans sista dagar är det så starkt att man nästan vill vända bort blicken.
Stefan Eklund, chefredaktör Borås Tidning
Leandoer porträtterar en mycket sammansatt människa, lycklig i sin värld, känslig och slagfärdig men samtidigt djupt osäker och orolig. Hon drömmer om att få forska och skriva… Samtidigt är ”September” ett läsvärt stycke nutidshistoria.
Dan Sjögren, Hallands Nyheter
En övertygande och drabbande svensk roman.
Trelleborgs Allehanda
Det är en elegant och flödande berättelse.
Pia Bergström, Aftonbladet
Kristoffer Leandoers romanfantasi om sin egen för tidigt bortryckta mor är inte bara en hyllning till henne utan också till Stockholm. Den skrovliga stenen i balustraden uppe på Katarinavägen kan vara skäl nog att inte lämna staden…
Elsa Westerstad, Sveriges Radio
Denna sköra, särskilda människa, som ändå så väl speglar en samhällsutveckling som öppnar dörrar för kvinnor men inte befriar dem från deras historiska ok. Att inte synas, att inte göra sig märkvärdig, är hennes arvedel. Lika fogligt försonas romanens döende mamma med sitt öde.
Man kommer henne nära. Man känner vindpusten av ett liv som fladdrade förbi. Jag tycker mycket om ”September”.
Bodil Juggas, Arbetarbladet
När jag läser Kristoffer Leandoers roman ”September” funderar jag på författarens drivkraft och fiktionens förhållande till verkligheten. Eller, rättare sagt, det gör jag efteråt, som ett sätt att tvinga mig själv att hitta analytiska redskap för min läsupplevelse. Den är nämligen sällsamt berörande.
Oline Stig, Sydsvenskan
