i kudde lila som lupin i kudde med fem tusen trådar i kudde som ett stycke utskuret i ett han gnuggar mig med småblad och ros smärtan blir spridd och såklart röd leder mig med hand av ljus och ord Diktboken »och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst« är ett rike av glas där allt kan gå sönder. Den är en bön och ett trådverk, tvinnat av språk och känsla.