"Kristina Sigunsdotter skriver oefterhärmligt fram en apokalyptisk vision av efter tid och rum, en värld av skal och rester, där ett barn som kunde flyga nu släpar sina söndriga vingar efter sig på vägen hem. I sin tydlighet och kraft bär texten på en sällsam skönhet, som också inger - kanske paradoxalt men det är bara bra: hopp.”

MONIKA FAGERHOLM