Stenar och snäckor, frön och fjädrar, nötter och fina blad. Och i handen, försiktigt, en liten lustig larv, alldeles grön, som kan ställa sig upp och titta sig omkring ...
Allt kan man inte komma ihåg, då är det bra att skriva ner. Så, här är min egen bok, här ska jag skriva om det jag ser och hör. Sånt jag undrar, och sånt jag tycker om och funderar på, säger Flora.
Efter Floras blommor kommer nu Floras egen bok, som ringar in härliga hemligheter och upplevelser i naturen, och presenterar hennes flygande, hoppande och tassande vänner i skogen.
"Jag såg på de skimrande vingarna, och på ögonen som gnistrade. Är du mycket farlig ...? viskade jag, och blundade.
Inte för dig! sa trollsländan, vi kan ha flyglektion någon dag!
Då vågade jag titta igen, men … svisch! så var hon borta."
Kristina Digmans naturskildring liknar ingen annans, hon har tecknat sin tumstora karaktär Flora med all den värme och känslighet som behövs för att alla som är mottagliga för naturens skönhet och pedagogik ska formligen smälta.
I den nya boken följer vi Flora bort från hennes lilla kulle, vi gör en resa i vassbåten, från dammen bort till bäcken, och sover över i skogen under nattviolen som doftar så gott i mörkret. Vi förundras och njuter av den sköna gröna stämningen.
Kristina Digman debuterade som textförfattare med Floras kulle (2008). För den belönades hon med debutantpriset Slangbellan.