Tidigare i våras besökte jag en afton det Lundensiska litteratursällskapet. Litteraturforskarna Anna Smedberg Bondesson och Paul Tenngart hade bjudits in för att prata om ?Lundaskolan och Metamorfos, den unga 1950-talspoesin?. Två poetiska gemenskaper under samma decennium, men med skilda influenser och uttryck. Jag funderade över vad en poetisk gemenskap egentligen är. Finns den? Kan den upplevas av poeten själv eller är det bara ett sätt för oss att förhålla oss till litteraturhistorien och samtidspoesin? I sin recension av Anna Rydstedts diktdebut 1953 skriver Harald Swedner följande, apropå hennes koppling till Litterära Studentklubben, ur vilken grupperingen som senare kallats Lunda­skolan uppstod: [J]ag inbillar mig att en gång i framtiden kommer någon lokalpatriotisk seminarieuppsatsförfattare att försöka upptäcka något slags gemensam profil hos dessa dikter och diktförsök. Kanske skall årens distans hjälpa honom att se en och annan brygga och en och annan underjordisk tunnel i ett landskap där jag inte kan se något annat än djupa klyftor och höga murar. Det är sällan gemenskapen är så solid som den uppfattas utifrån eller med årens distans. Paul Tenngart skriver i detta nummer ini­tierat om de många trådar som vävdes och höll inom Metamorfosgruppen, men också om de trådar som brast. Birgitta Stenberg som förvisso ingick i gruppen vittnar i sin dikt om det upplevda utanförskapet: ?De försökte mota mig / från första stund. När jag talat / teg de.? Den efterkonstruerande blicken ser sammanhang, gemenskaper, skolor som bildats. Poetiska grupperingar med ett liknande tilltal, eller bara det faktum att ett antal poeter umgås och publicerar sig i samma skrifter kan räcka för att de av samtiden eller i efterhand ses som ett fenomen. Kretsen kring OEI är ett exempel från vår samtid. Jag frågade Anna Hallberg om den språkmaterialistiska gemenskapen, om den finns, inifrån sett. Läs hennes insiktsfulla text och fortsätt sedan med de andra intressanta och personliga texterna om Malmöligan, Nya Juno och ?poetiska skolor? i dess mest konkreta bemärkelse, utbildningar i kreativt skrivande. Detta nummer av Lyrikvännen bjuder bland mycket annat också på nyöversatta dikter av Eske K. Mathiesen, en närstudie av Federico García Lorcas Ode till altarets sakrament och Ann Lingebrandt som skriver om ?dikten som ett piskrapp på ryggen?, när hon tar sig an Faraj Bayrakdars Brev från isoleringscell 13. Läs, inspireras och träd in i vår poetiska gemenskap! Klara Rasmussen